Gästbloggare: Amandas svar på tal

Storasystrar kan vara fantastiska förebilder, jag har alltid sett upp till mina systrar väldigt mycket, i alla fall. Det är antagligen därför jag led i tystnad och inte skvallrade för mamma när min syster tycke att det var dags att gör make-over på min favorit Barbie. Hennes långa blonda hår klipptes kort för att göra det lite coolare och det färgades sedan svart av mascara. En mascara som inte gick att tvätta bort. Jag försökte, men hon blev bara gråhårig.
En viktig sak när det gäller att se upp till sina äldre syskon är att inse att även de gör fel. Och då kan man samla många bonuspoäng hos föräldrar genom att säga ’’så där skulle jag aaaaldrig göra!’’

Mina systrar har gjort mig till den jag är idag. De har påverkat mig mycket, och har hjälp mig att inse att jag är unik. Jag menar, hur många är det egentligen som börjar hyperventilera på väg till badhuset, för att de är rädda för blåvalar? Jag har ju inga exakta siffror, men jag skulle tro att det inte är så många. Och trots allt, de roligaste historierna med mig som barn, är ju faktiskt ’’kommer ni ihåg när vi tappade bort amanda för att hon såg det där uppstoppade djuret som ingen annan såg?’’. Och det hade ju aldrig hänt om det inte vore för att ni kastat plastdjur på mig och utvecklat min fobi.

Jag skulle vilja tro att jag hjälp dem en del också. Ella säger att Matilda var en fantastisk bebis, men det gick över när jag föddes. Då övergick det till påhittighet. Jag har fått prova alla saker som hon ville prova, men inte vågade för att hon visste vad som skulle hända eller hur det skulle smaka (lerkakan och ketchup- pannkakorna är exempel på det). Ni som klagade på att Matilda inte lagar mat, kan sluta med det, det är ingen förlust. Maskrossoppan är ingen hit… jag vet!